Global herre på täppan

De européiska före detta stormakterna, som förstörde sig själva genom att kasta sig in i två världskrig under nittonhundratalet, sattes på sin plats geopolitiskt redan 1956 av efterkrigstidens nya stormakt, USA, i och med den så kallade Suezkrisen. Vikten av denna överdrivet aggressiva och oprovocerat fientliga handling av USA mot sina förmenta främsta allierade i NATO, Storbritannien och Frankrike, har antagligen alltid underskattats. Den tredje européiska stormakten, Tyskland, saknade på denna tid däremot geopolitiska ambitioner. Kanske skrattade man i Tyskland i revanschistisk mjugg åt de båda fjantiga blåvitröda länderna vid Engelska kanalen och deras självöverskattning på världsscenen och den ty följande förnedringen. Tyskland var i stället upptaget med sitt industriella under, som återuppbyggde landet efter kriget och med tiden gjorde det till en av världens största exportnationer.

Något som man i Tyskland, liksom överallt annars, kanske inte tänkte så mycket på var att världshandeln under GATT:s och sedan WTO:s paraply i själva verket skyddades av USA:s militärmakt, den så kallade pax americana. I alla tider hade långväga handelsvägar upprätthållts av motsvarande militär kapacitet. Det var sant för vikingarna i Östeuropa, för de portugisiska globala nätet av handelsstationer, för spanjorerna i Sydamerika, för de engelska och holländska ostindiska kompanierna och senare för Storbritanniens och Frankrikes kolonialisering av framför allt Afrika. Under lång tid syntes det vara ett underordnat problem att det var USA som skötte säkerheten för den handel som nu ansågs vara slutgiltigt etablerad; detta enligt teserna som, i samband med Sovjetunionens och dess satellitstaters kollaps, hade etablerats om historiens slut och liberalismens nödvändighet.

Nästa steg, efter Suezkrisen, i USA:s successiva upphöjelse över de européiska makterna, togs i början av nittonhundrasjuttiotalet när det ändå relativt ömsesidiga Bretton Woods-systemet ersattes av den ensidiga petrodollarn. Ungefär samtidigt inleddes ett närmande till Kina. Under petrodollarsystemet levde USA i högönsklig välmåga med internationell handel under pax americana, eftersom det innebar ett stabilt pengaflöde in i landet, ett slags skatt på alla andra länders handel som betalning för de militära tjänsterna. Systemet föreföll att vara stabilt.

Den följande videon på knapa tjugo minuter beskriver hur USA på olika sätt, tillsammans med tyska självmål (kanske snarare i postmodern anda spel mot eget mål eller förvillelse om vilket mål som är det egna eller om mål alls existerar) har förorsakat förstörelsen av Tysklands ställning som industrimakt. Jag ser direkta paralleller till hur USA tidigare förstörde Englands och Frankrikes ställning som militärmakt. Nu när USA börjar bli medvetet om att det är på väg att förlora sin petrodollar, och därmed den fixa inkomstströmmen, tycks det i stället ha flyttat fokus till sin militärmakt och det inflytande denna kan utöva på andra länders internationella åtaganden, som dessutom sedan länge har vuxit till att bli så mycket mer än bara handelsrelationer. Länder som Tyskland har inte alls insett att det har varit under och enkom tack vare pax americana, som det har kunnat bygga fabriker i fjärran främmande länder som Kina. När USA liksom 1956 återigen känner sig hugat att visa vem det är som bestämmer, faller de premisser man i många européiska länder har placerat sitt välstånd på.

Slutet på Kalla kriget var inte slutet på historien. Liberal demokrati och liberal frihandel är inte de slutgiltiga lösningarna på den mänskliga situationen. Tron på att så vare fallet tycks i stället, knappast helt oväntat, medverka till en mycket snabb försämring av denna situation. Man kan tycka att det är en barnslig lek som USA hängiver sig åt, men antagligen visar en sådan inställning mest att ens egen attityd är kvar i gamla förställningar, som inte längre motsvaras av den reella situationen.

Den centrala konsensusen, det liberala experimentet efter slutet på Kalla kriget, är på väg att implodera.