Censur i en materialistisk värld

Jag har sagt det många gånger: med tanke på vad som händer i vårt samhälle i dag är tystnad inte ett alternativ. Vi måste fortsätta att tala. Men vi kan tala på många olika sätt.

Översättning av en artikel av Mattias Desmet.

För två veckor sedan fick jag på en och samma dag veta att Jakobien Huysmans LinkedIn-konto och Alain Grootaers Facebook-sida (båda producerar Headwind-serien) permanent hade raderats, att den nederländske komikern Hans Teeuwen hade fått besök av sex poliser för att ha gjort en satirisk film om en pro-palestinsk demonstration i Amsterdam, att Martin Kulldorf fick sparken som Harvardprofessor för sin kritiska hållning under parodemien, och att den belgiske högerpolitikern Dries Van Langenhove hade dömts till ett års fängelse för att ha tillåtit rasistiska memes att cirkulera i en WhatsApp-grupp.

Vad har alla de på dessa sätt bestraffade handlingarna gemensamt? De är språkliga handlingar — de är talhandlingar. När man betraktar censurens framväxt i dess bredare kulturella sammanhang upptäcker man något anmärkningsvärt: Samhället är fast i den materialistiska synen på människan och världen, som reducerar hela området för tal och medvetande till en meningslös biprodukt av biokemiska processer i vår hjärna.

Människan tänker, känner och talar, men det spelar egentligen ingen roll. Hon är en klump av kött och ben, och ur den biokemiska sjudande soppan i hennes hjärna uppstår vissa tankar och känslor — Gud vet varför. Och då och då skramlar och knarrar maskinen lite grand och människans mun utsöndrar lite ljud. Detta ljud visar sig vara evolutionärt användbart. Det möjliggör ett effektivt utbyte av information och det ger en fördel i kampen för att överleva. Det är därför människan har fortsatt att tala. Så här förklaras talets och medvetandets område i den materialistiska världsbilden, så här degraderar den sinnets och själens rike.

Ändå är detta vårt materialistiska samhälle, som reducerar medvetande och tal till en försumbar bieffekt, i första hand rädt för … tal och medvetande. ^{[den postmoderna självmotsägelsen]} Det försöker att kontrollera tankar och känslor genom indoktrinering och propaganda, och med censur försöker det att hålla yttrandefriheten i ett järngrepp. Denna »totalitarism med sammetshandskar« ^{[Varför sammetshandskar? De beskrivna straffen är mycket hårda.]} är mycket verklig. Varje gång vi använder internet eller sociala medier styrs våra tankar genom statligt kontrollerade sökmotorer och AI-genererade algoritmer; genom maskininlärning kartläggs varje avvikande narrativ och dess inflytelserikaste företrädare identifieras och hämmas; tiotusentals »personer som giver digital första hjälpen« rekryteras för att förlöjliga och kriminalisera alla som inte följer statens ideologi, och så vidare.

Kärnan i vår tids kriser är denna: den materialistiskt-rationalistiska syn på människan och världen, som utgör grunden för vårt [moderna] samhälle, har sina bästa dagar bakom sig. Samtidigt som den manifesteras i sin extremaste och mest renodlade teknokratisk-transhumanistiska form i vårt samhälle i dag, visar den samtidigt att den inte är det öde mänskligheten hade hoppats på. Tvärtom uppmanar oss denna ideologi att övergiva den och ersätta den med ett nytt perspektiv på människan. Och i detta nya perspektiv kommer talet åter att uppskattas som den mest grundläggande handling en människa kan ägna sig åt.

Jag skall inte säga att jag vet allt om det, men en sak tror jag att jag kan säga: den typ av tal som verkligen erbjuder ett perspektiv för mänskligheten är inte så mycket ett tal som försöker att övertyga; det är en typ av tal som vittnar om något som man känner inom sig, som sträcker sig ut till den Andra och som försöker att dela med sig av den sårbaraste inre upplevelsen. »Allt som är värdefullt är sårbart« (Lucebert). Det sanna talet kommer från en plats som är dold bakom vår yttre idealbild, från en plats som är dold bakom skenets slöja. Om det finns ett sätt att definiera vad sanning är, så är det att det är ett slags tal som gång på gång tränger igenom det jag kallar skenets slöja.

Det goda talet vittnar verkligen om något, det vittnar om något i människan och i livet som är vackrare och renare än bara kött och ben och biokemiskt sjudande i en hjärnkapsel. Jag anser att det först och främst är det goda talet som ger [mental] näring åt mänskligheten, särskilt i tider då man kan bli bortplockad från sociala medier, berövad sitt jobb och sin inkomst eller kastad i fängelse om man säger vad man tycker.