Klimatdiskursen är en farlig korrumpering av vetenskapen

Dr. John Clauser, Nobelpristagare i fysik tvåtusentjugotvå, gjorde nyligen ett anmärkningsvärt uttalande: klimatnarrativet är en farlig korruption av vetenskapen som hotar världens ekonomi och miljarder människors välbefinnande. Mitt bröst öppnades och fylldes av ny lättnad när jag läste dessa ord.

Översättning av en artikel av Mattias Desmet.

Det är nu inte så att jag tycker att vi skall vältra oss i ohämmad bekvämlighet och lyx och flyga till Barcelona för att klippa håret. Naturens tystnad är mer värd för mig än en Bugatti. Jag älskar den friska bergsluften mer än den finaste parfym, skymningens myllrande ljus mer än alla världens städers glitter och prakt. Och det är inte så att jag inte vet att det finns tusen andra forskare för varje John Clauser. Han må vara Nobelpristagare eller ej, men John Clauser är ett undantag. Mot honom står det akademiska samfundets samförstånd. Men vad är detta samförstånd egentligen värt? Är det resultatet av en genuin passion för kunskap? Eller är det snarare resultatet av en utbredd massformering bland akademiker, rädsla för stigmatisering (»klimatförnekelse«), törst efter forskningsresurser och kanske till och med ett visst nöje i att sprida ett domedagsbudskap? Utöver dessa fenomen finns det utan tvekan också den ideologiska dominansen hos globalistiska institutioner som Förenta nationerna. Klimanarrativet är till stor del en produkt av den propaganda med vilken dessa institutioner driver sin teknokratiska agenda. ^{[progressiv frälsaresvindel]} Med hjälp av sin armé av personer som giver »digital första hjälpen« censurerar FN alla röster som kritiserar dess ideologiska program.

Akademisk konsensus uppstår med tiden på följande sätt: de som inte stödjer den dominerande berättelsen tages bort från »A-listan« över forskare som har inflytande, referenser och finansiering, ^{[redan här, genom blotta existensen av en sådan lista, har samförståndet skapats]} tills det kan sägas att »alla forskare« stödjer den dominerande berättelsen. Fråga dig själv: hur troligt är det att tiotusentals forskare runt om i världen verkligen alla är överens? En sådan konsensus kan bara vara en kurerad konsensus.

---

Jag måste i samband med talet om en A-lista erkänna att jag när jag som ung man inom vetenskapen först stötte på begreppen double-blind och peer review naivt trodde att dessa hörde samman: Att den som fackgranskar ett pekoral inte får veta vem som har skrivit det och författaren inte vem som har granskat det. Det föreföll mig självklart som metod att minimera kompisvälde och korruption. Ungefär som när Astrid Lindgren på fyrtiotalet vann ett förlags barnbokstävling för att domarna trodde att det var Bang som var författaren. När sanningen kom fram ville förlaget, om jag minns rätt, taga tillbaka sitt beslut eller åtminstone inte publicera boken om Pippi Långstrump. Korruptionen är inbyggd i systemet.

---

Vart har denna typ av pseudokonsensus lett oss under de senaste åren? Jo, bland annat till en utbredd tro på att Wuhanviruset skulle döda mer än 80’000 människor i Sverige i slutet av maj tvåtusentjugo om landet inte införde utegångs- och näringsförbud liksom att giftsprutan skulle förhindra överföring av viruset. Och om woke-diskursen ^[akosmismen] fortsätter att taga fart kommer konsensus snart att vara att det inte finns någon biologisk skillnad mellan en man och en kvinna.

Verklig vetenskap kommer från en individs mod att bryta igenom konsensus, inte från malplacerad respekt för »rådande konsensus«. John Clauser utförde den högsta politiska handling en människa kan utföra: att utsätta sig för risken att bli socialt utesluten genom att tala uppriktigt i det offentliga rummet. Och mycket riktigt började motreaktionen och frenesin att sätta honom i funktionsgulag omedelbart efter det att han hade sagt ifrån.

Avvikande åsikter avfärdas med retorik som säger: »De flesta forskare är överens om att saker är si eller så, varför skulle det ensamma undantaget vara korrekt?« Men vi kan också resonera tvärtom: endast ett engagemang för sanningen ger en person modet att riskera att bli utfryst av sina kollegor, och till och med riskera hela sin professionella ställning.

Dessutom tager det som låtsas vara »klimatvetenskap« alltmer propagandans former. Jag ogillar den obevekliga mediebevakning som framställer varje varm dag som en klimatapokalyps, och som presenterar konstgjorda skogsbränder och till och med den plötsliga ökningen av missfall och blodproppar som resultaten av den globala uppvärmningen.

Från och med nästa år kan man även avlägga magisterexamen i »klimatpsykologi« vid Amsterdams universitet för tillämpade vetenskaper. Man kommer att lära sig hur man får befolkningen att engagera sig i klimathistorien. Jag kan naturligtvis i viss mån förstå logiken bakom att välmenande människor vill taga en sådan examen: med tanke på människans omättliga törst efter komfort och lyx kommer massorna att driva världen rakt i fördärvet; så det finns inget annat alternativ än att manipulera massorna tillbaka på rätt spår.

Det är därför på sätt och vis förståeligt att man väljer [att intressera sig för] propaganda, men det är ändå ytterst problematiskt av flera skäl. För det första är dess överdrivna användning för att rädda mänskligheten självmotsägande. Mänsklighetens ryggrad, fibern i den sociala väven, är ärligt och trovärdigt tal. Ett samhälle som bygger på propaganda är per definition mänsklighetens undergång. För det andra är de som tror att de måste manipulera massorna inte bättre moraliskt ställda än massorna själva. Kom ihåg de hundratals privatjetflygplanen och superyachterna vid klimatkonferenserna … där det påstods att man sökte lösningar på klimatproblemet? För det tredje är den ekomodernistiska lösning på »klimatproblemet« som genomsyrar hela FN:s diskurs inte lösningen på problemet — den är snarare orsaken till det. Att koncentrera mänskligheten i enhetliga bostäder i 15-minutersstäder, att detonera nitratbomber i stratosfären för att blockera solljus, att förbjuda jordbrukare att bruka sin mark, att gå över till insektsmjöl och laboratorietryckt mat, att plantera konstgjorda träd för att filtrera koldioxid från luften — verkar inte allt detta farligare än att äta en biff, särskilt från ett djur som fötts upp av en liten lokal jordbrukare, och att köra en dieselbil? I den mån det finns verkliga problem med naturen, ^{[här avses antagligen i stället miljön]} så är denna rationalistiska hybris, som strävar efter en så konstgjord värld som möjligt, som är orsaken snarare än lösningen.

Så skall vi bara fortsätta att göra som vi gör? Som jag sade ovan: Jag anser att vi måste oroa oss för människans påverkan på naturen. Jag tror till exempel att problemet med mikroplaster och plastsoppa i haven är verkligt, att industriellt jordbruk förstör odlingsjorden och att industriell fiskodling hotar livet i haven. Och när jag befinner mig på stäppen i Afrika och känner en helig tystnad i luften, överväldigas jag av insikten att vi i vårt »framåtskridande« har förlorat livets kärna. Detta är den verkliga uppgift vi står inför: att skilja falska problem ^{[ideellt elände]} från verkliga problem ^{[reella förbättringsmöjligheter]} och att finna verkliga lösningar på de verkliga problemen, bortom ekomodernismen. Detta är det bästa sättet att göra propagandan maktlös och att säkerställa en livskraftig framtid för livet på jorden och för kommande generationer.