Halvbommeriet i arbete

Jag kommer tillbaka till kontoret efter en veckas semester och påskhelg och finner en ansamling av meddelanden. Blotta massan formar en tydligare bild än de dagliga, snabbt undanskyfflade dumheterna. Det jag så tydligt kan se är hur halvbommarna har tagit över inte bara personellt, utan också kulturellt. Allting handlar om att alla skall anpassa sig till alla så att alla i en enda stor lycklig massa kan åstadkomma stordåd, som definieras som det som alla gemensamt i samklang eftersträvar, ty utfallet kommer hur det än går i verkligheten att bestämmas som det som de som bestämmer bestämmer att det skall vara eller åtminstone omtalas som.

Jag får en inbjudan, utan att veta om jag verkligen är inbjuden, eller om de bara för sin egen bekvämlighets skull har skickat allt till alla, till en »början på den transformativa ledarskapsresan« med kurser som heter »agil praktik«, »användarcentreringens kraft«, »mindfullness^{[eller skall det vara minddullness?]} och avslappning^{[avtrubbning]}«, »kommunikation^{[Halvbommens adelsmärke är antagandet att kommunikation kan lösa alla problem och att alla problem bottnar i bristande kommunikation. Det är den sociala anpassligheten.]} i leveranssvårighetssituationer^{[globalismens snöpliga ändpunkt i sanktionshysteri och allmänna förbud och begränsningar]}«, »Failure Culture«^[onekligen], »Change — the New Normal«^{[nytt i företagsvärlden sedan ett kvartssekel, även om antikonservatism som ideologi förstås är betydligt äldre}], »Motivation 3.0«^{[gaslighting]}, »Coaching Culture«^{[gaslighting]}, »Psykologisk säkerhet«^{[gaslighting]}, »positivt ledarskap«^{[hur man ljuger så att man tror det själv]} och »beslutsfattande«^{[Jantelagen i praktiken]}. Inser de ens, som ställer samman dessa curricula, att alla dessa kurser handlar om att dölja, förklara bort och stå ut med misslyckanden och tillkortakommanden!? Så här skapar halvbommar sin fisljumna livsluft genom handviftning.

Jag får en rekommendation om hur jag skall umgås med något kallat »generativ artificiell intelligens såsom ChatGPT«, som påstås skapa nytt innehåll baserat på existerande innehåll^{[vänsterextremistisk förprogrammering, nämligen]} som inte kan särskiljas^{[nämligen av avsiktiktligt förblindade halvbommar]} från sådan skapad av människor.^{[varmed förstås fantasilösa halvbommar som nämligen använder samma primitiva plagierande metod]} Vidare: »Tveka aldrig att kontakta projektteamet om du har frågor, behöver stöd eller har idéer för samarbete«! All konkurrens, alla alternativ skall kvävas i sin linda. I rekommendationens text får sedan jag lära mig att inte använda personlig eller hemlig information när jag pratar med ChatGPT. Hur halvbommig måste man vara för att inte inse det?

Jag har haft utvecklingssamtal. Mina mål för det nya året, får jag veta i ett meddelande försett med bekräftelseknapp, är att använda mina kunskaper, att deltaga i teambyggnad och samarbete^{[say no more]}, att arbeta med det jag arbetar med, att arbeta med en sak jag arbetar med. Var är alltså meningen med att sätta och följa upp mål? Registrerat, certifierat och uppföljt halvbommeri.

En omorganisation är på väg. »Vi är övertygade om att det nya Affärsområdet Abstraktion kommer att bli kraftfullare, konkurrenskraftigare och framgångsrikare än någonsin tidigare.^{[obervera det tautologiska meningsbyggnadsfelet: »nya … någonsin tidigare«]} Det nya upplägget^{[abstrakt, strategibefriat, kan vara vad som helst, vilket det förstås också är]} är en avgörande faktor^{[abstraktion]} för att göra vår abstraktionsverksamhet framtidssäker och säkra vår position^{[tautologi igen]} som en ledande leverantör av abstraktionsslösningar runt om i världen^{[den enda informationen]},« säger styrelsens ordförande. När man inte har något att säga säger man det för att fylla ut två gånger. Abstraktionen som namnger det hela är så intetsägande att jag ärligt talat inte har någon som helst aning om vad den skall betyda. Det är en perfekt dissocierad abstraktion. Det hela presenteras i en kort film, på vars tumnagelbild man kan se något som ser ut som en eller två skolklasser uppställda för fotografen med fula kläder, uppsträckta nävar, falska leenden och tummar i luften. Vi bygger kollektivt och med usel grammatik upp vår externaliserade fantasi! Det ser kanske ut som femtio kolleger — alla får vara med! — men i själva verket har vi så många hierarkiska nivåer att bara de högre cheferna räcker till för att spela detta stycke proletärteater. Cheferna har kvitterat ut särskilda huvjackor som de byter om till inför sina framträdanden inför populasen. De har inte ens rakat sig ordentligt. Gaslighting så det stinker. Den befordrade halvbommen är så obegåvad att han tror att alla andra är ännu förståndslösare.

Det måste ju i denna massa av halvbommar dölja sig den ene eller andre klokare människan. Hur agerar de? Hur kommer de tillrätta med sin underordning?