Design a site like this with WordPress.com
Get started

JEAN RASPAIL: »Den som i dag publicerar Helgonens läger kan stämmas på 87 punkter«

Dagens söndagsläsning är denna intervju med Jean Raspail som gjordes 2011 av Patrice de Méritens och publicerades i Le Figaro. Den som behärskar franska kan förstås läsa originalet. Nedan ett försök till översättning.

En mycket liknande intervju från samma tid, men från TV, kan ses här i en första och här i en andra del, båda med engelsk textning. Nedanstående intervju är mer fokuserad, vilket inte är att undra på med tanke på TV-mediets inneboende inskränkningar.

För 38 år sedan orsakade Jean Raspail en skandal när han publicerade Helgonens läger, en roman där han föreställde sig en ström av människor från tredje världen som av hunger och misär drevs till den franska kusten. En miljon båtflyktingar anlände till vårt territorium, som förtrupp till en oundviklig invasion. Regeringen avvaktade, och gav till slut efter. Men en handfull patrioter stod emot ända till slutet, med vapen i händerna… Med den nya lagstiftningen i kraft skulle återpubliceringen av detta verk sannolikt leda till rättsliga åtgärder. Jean Raspail tager risken och förklarar här varför.

Direkt efter att ha läst din roman 1973 undrade Jean Cau: »Kan det vara så att Raspail med Helgonens läger varken är profet eller visionär romanförfattare, utan helt enkelt en oförsonlig framtidshistoriker?«

Jean Raspail: Det är en bra fråga som man inte vågar svara bejakande på. Det är en oförklarlig bok som skrevs för nästan fyrtio år sedan, när invandringsproblemet ännu inte existerade. Jag vet inte vad jag tänkte på. Plötsligt dök frågan upp: »Vad händer om de kommer?« För det var oundvikligt. Berättelsen kom ut i ett svep. När jag var färdig den ena kvällen anade jag inte hur den skulle gå vidare nästa dag. Personerna dök bara upp, uppfanns allt efter som. Detsamma gäller mycket av handlingen. Henri Amouroux, som är intresserad av historia och demografi, utropade efter att ha läst: »Herregud, jag har aldrig sett en profet i mitt liv, ni är den första!« Boken stod helt enkelt i samklang med en grundläggande fråga som är aktuell i dag. Tabun håller på att brytas, vilket bevisas av den passion som utvecklas kring Zemmour-rättegången, som skall hållas den 18 februari. Han anklagas för en sådan fras som snabbt uttalas i en TV-debatt, där principiellt korta, oargumenterade tankar är genrens form. När jag deltog i utfrågningarna observerade jag vilket uppbud av åklagare som ställdes mot Zemmours ensamma försvararsadvokat. Ett visst liberticidalt system — jag gillar inte detta ord särskilt mycket: det påminner om 1791 års tirader… — förföljer genom domstolarna den som helt enkelt ser sanningen i vitögat. En hel kulturkrets agiteras alltså i antirasismens namn, exploaterar därigenom ett begrepp som hör hemma endast i samvetet. Denna kulturkrets blir alltmer anspänd och radikaliserad. Den vill inte ge upp någonting. Den kommer att bli tvungen att göra det, eftersom Zemmour-rättegången kommer att väcka stort intresse för att förändra denna mentalitet. »Framtidshistoriker«, undrade Jean Cau? Gud förbjude att romanens händelseförlopp besannas! Men när det gäller invandringsproblemet är vi redan där.

Om stilen i din bok inte har förändrats, visar ditt sätt att uttrycka dig en viss brutalitet som tillhör en annan tid. Man blir ärligt talat ganska ofta förvånad…

Jag har inte öppnat den på ett kvarts sekel, och jag måste erkänna att jag blev förvånad när jag läste den på nytt i samband med återutgivningen, för i och med den nya militariseringen av lagen har försiktigheten brett ut sig, tankesättet har begränsats. I viss mån är inte heller jag immun mot detta. Vilket är det sista halmstrået! Men jag tager inte tillbaka något. Inte ett dugg. Jag är glad att jag skrev den här romanen i kraft av min ålder och mina övertygelser. Det är en djärv bok, utan tvekan förtvivlad, men uppfriskande, något som jag inte skulle kunna upprepa i dag. Jag skulle förmodligen ha samma ilska, men inte samma energi. Det är en bok som skiljer sig från alla mina andra skrifter. Det finns accenter av Marcel Aymé, en dos Shakespeare för den tragiska pajasen, lite Céline, lite Abellio, lite Jacques Perret. Varifrån kommer denna berättelse? Den tillhör mig, men ändå undgår den mig, liksom den kommer att undkomma eventuella åtal: oavsett hur det går existerar den här romanen. Den publicerades för första gången tre månader efter Pleven-lagen, men på den tiden oroade man sig inte, eftersom yttrandefriheten fortfarande var närapå intakt. Domarna var ovilliga att slå till. Att litteraturkritiker fann mig avskyvärd och obehaglig var deras rättighet. Men med de restriktiva lagar som följde — Gayssot (1990), Lellouche (2001), Perben (2004) — och Haldes vaksamhet är det uppenbart att Helgonens läger inte skulle kunna publiceras i dag utan att kraftigt beskäras. Jag återpublicerar den in extenso, identiskt, sida för sida, med ett förord som berättar om äventyret kring publiceringen: Hur den togs emot, hur den trots det svavelhaltiga rykte den gav mig blev ett förlagsfenomen med åren, översatt till många språk, hur Ronald Reagan och Samuel Huntington läste den (den flöt in i föreställningen om civilisationernas kamp), och framför allt hur kända personer i Frankrike, både till vänster och till höger, kunde kritisera den öppet, men också, under den privata korrespondensens skydd, visa mig stort intresse. Jag kommer inte att avslöja innehållet i denna korrespondens, utom för att visa upp den om det blir någon rättegång, men endast för att domstolen skall få en konfidentiell upplysning.

Det verkar nästan som om ni önskade er att bli satt på den anklagades bänk?

Det vill jag inte, men visst är det frestande. Som en folkhälsoverksamhet. Alltför länge har vi levt i en värld där alla de människor som deltager i regeringsarbetet eller i opinionsbildningen praktiserar ett dubbelt tal: ett offentligt och proklamerat, ett personligt och dolt, som om de hade ett dubbelt samvete: ett som hissas som en flagga och ett som har tagit sin tillflykt till de obetydliga tankarnas skrymslen, som bara uttrycks i små grupper, om ens då. Det finns också dumheter och oärlighet. Det faktum att Chirac till exempel utan att blinka talar om »ett Europa vars rötter är lika mycket muslimska som kristna« får en att tappa andan. Man kan förklara det med att han är radikalt chic, men en Edouard Herriot skulle aldrig ha kommit med sådant skitsnack. Jag skickade därför en bok till republikens tidigare president och beklagade respektfullt i min dedikation att han inte hade läst Helgonens läger innan han tillträdde sitt första mandat.

För att försvara vänster- och högerpolitikerna, eller mer exakt för att anföra förmildrande omständigheter (som jag säger i mitt förord), måste man erkänna att de, om de skulle gå emot medierna, showbiz, mänskliga rättigheter, lärarna, ömsesidighetsföreningarna, annonsörerna, rättsväsendet, den vänsterkristna rörelsen, pastoralisterna, psykologerna och så vidare, så skulle de som det ser ut i dag skriva under sin egen samhälleliga dödsdom. För på andra sidan reser sig en formidabel falang inom vår egen nation, som dock är helt och hållet inriktad på att tjäna den »andre«: Big Other. Hydran av goda känslor och manipulationer, humanismens mögel, som livnär sig på all mänsklig misär. Som i Orwells mardröm ser Big Other dig, iakttar dig. Han är den dominerande tankens barn, han lindar de välvilliga själarna om sitt lillfinger, han sår tvivel hos de mest klartänkta, ingenting undgår honom. Värre är att han inte låter något passera obemärkt. Och det goda folket, liksom deras valda företrädare, följer honom, bedövade, uppfyllda av änglalika vissheter, men också hemligt terroriserade av repressalierna som hotar om de skulle avvika från de bekräftade sanningarna. Big Other vred alltså nacken av de »infödda fransmännen« för att bana väg. På så sätt blev han först förkämpe för en inhemsk pseudorasblandning, nämligen mellan regionerna, och sedan med våra första europeiska invandrare. Det »rasblandade Frankrike«, ett historiskt-semantisk bedrägeri som innebär en oförskämd sammanblandning med den massinvandring från länder utanför Europa som bara går ungefär femtio år tillbaka i tiden. Det är sant att Frankrike är resultatet av en fantastisk och välgörande blandning av franker, burgunder, vikingar, visigoter och så vidare på en gallo-romersk bakgrund, följt av elsassare, basker, katalaner, judar från Elsass och Lothringen, bretagnare, provencaler och så vidare och sedan italienare, spanjorer, polacker, portugiser — men det var Europa som Frankrike bjöd in till sitt hem. Här har vi dem alltså, de infödda fransmännen! Tänk om de vaknade upp i dag? Tänk om de gjorde uppror mot Big Others mjuka diktat, mot dess mjuka konformism, dess universella totalitarism i den andres tjänst?

Vem är den andre?

Den som inte tillhör vår religion, vår kultur, allt som utgör vår civilisation, och vars massnärvaro kommer att förändra vårt lands struktur i grunden. Detta är själva temat för min bok, i vars epigram jag har placerat denna mening från Uppenbarelsebokens tjugonde vers: »Men när de tusen åren hava gått till ända, skall Satan komma lös ur sitt fängelse. Han skall då gå ut för att förvilla de folk som bo vid jordens fyra hörn, […] och de äro till antalet såsom sanden i havet. Och de draga fram över jordens hela vidd och omringa de heligas läger och den älskade staden.« Långt ifrån romanen, i den faktiska verklighet som är vår, kommer vi att mäta invandringens fullhet när vi närmar oss 2045 − 2050, när den slutgiltiga demografiska förskjutningen kommer att ha inletts: i Frankrike och i våra närmaste grannländer, i de urbaniserade områden där två tredjedelar av befolkningen bor, kommer 50 procent av invånarna under 55 år att vara av utomeuropeiskt ursprung. Därefter kommer denna procentandel att fortsätta att öka, på grund av blotta vikten av de två eller tre miljarder individer, huvudsakligen från Afrika och Asien, som kommer att läggas till de sex miljarder människor som finns på planeten i dag, och som vårt ursprungliga Europa bara kommer att kunna ställa sitt sjunkande födelsetal och sitt ärofyllda åldrande emot.

Lysande! Nu riskerar vi att anklagas för främlingsfientlighet…

Demografin bygger på objektiva uppgifter. Romanförfattaren har ännu sina rättigheter, särskilt rätten att låta sina romanfigurer tala. Att skildra en bonde gör dig inte till en bonde, att följa en nazistisk lägerledares liv gör dig inte till en medbrottsling i Shoah, att berätta Gandhis historia gör dig inte till ett sekulärt helgon. Helgonens läger är en liknelse som sammanfattar den chock som varje infödd fransman känner inför införandet av mångfald. Tyvärr vet jag också hur man använder Big Others eufemistiska språk för att slippa åtal: »införandet av mångfald«! I romanen: Hundra fartyg går frivilligt på grund vid våra kuster, vart och ett lastat med tiotusen människor, med omkring tvåtusen döda skelett per fartyg, som kastas över relingen på grund av sjukdom och undernäring. Här tager berättelsen sin början, med respekt för de tre enheterna tid, plats och handling. Det är en allegorisk text där allting rullas upp på tjugofyra timmar på nästan 400 sidor, medan det i verkligheten handlar om en infiltration som sträcker sig över flera decennier. Mot bakgrund av denna utveckling, som jag beskriver i snabbare form, visar sig den ångest som det innebär att leva i detta land, Frankrike, som man är knuten till genom sina rötter, sin historia, sina minnen och sina personliga intressen, men vars grundläggande värderingar man inte längre kommer att kunna dela med nykomlingarna. De sakförhållanden som Big Other håller hemliga under lager på lager av goda känslor sliter likväl på vårt samvete.

Landet kommer fortfarande att finnas kvar, med sina katedraler, sina vackra villor, med vissa förändringar till följd av utvecklingen, till vilka kommer att läggas de kulturella försämringar som är inneboende i de moderna kommunikationsmedlen, men den verkliga metamorfosen kommer att komma från detta införande av heterogena befolkningar med vårt tillstånd, eller snarare med vårt avståndstagande. Det är eremitkräftans tid som har kommit…

Eremitkräftor? Ni kommer att anklagas för rasism…

Eremitkräftor är kända för att skydda sig mot rovdjur genom att bo i tomma blötdjursskal. Som ni kan se är jämförelsen rikhaltig och skall inte uppfattas som en förolämpning. Mina framtida läsare kommer förresten att kunna taga del av en bilaga, som följer på romanen, en förteckning över 87 grunder för eventuella rättsliga åtgärder mot Le Camp des Saints, som har granskats genom Gayssot-, Lellouche- och Perben-lagarna. Jag anger både sidnummer och precis var på vilken rad.

Är detta en provokation?

För att visa hur odugligt det är att ransonera tankefriheten. Missförstå mig inte: jag är 86 år gammal och har inget kvar att förlora. Det finns idioter överallt, och många av dem ägnar sig åt primär rasism. Det är avskyvärt. Jag började min karriär som upptäcktsresande. Man reser inte mycket, som jag gjorde, man skriver inte ett dussintal böcker om främmande folkslag om man har ett rasistiskt förhållningssätt. Det skulle vara fullständigt idiotiskt. Vi befinner oss vid en vändpunkt när det gäller opinionen. Politiska attityder kan förändras, så det är dags att ge ut den här boken på nytt. Ekonomen och demografen Alfred Sauvy förstod allt 1987 med L’Europe submergée. Sauvy, som stod till vänster! Det är dags. Det måste göras nu.

I din roman duckar dina hjältar för inkräktarna och flyr sedan från den här världen genom att dö med sina vapen i händerna. Ett något egoistiskt sätt att hantera problemet. Då återstår Frankrike. Hur ser du på det?

En stor del av vår ungdom är redan muterad, tekniskt och kulturellt, och processen för en klok blandning av kroppar har påbörjats. Jag gör inga grundläggande bedömningar, utan observerar bara hur ett folk förändras. Fram till nyligen hade varje europeisk befolkning en given karaktär, som fransmännen. Men i och med att främmande gener införs, kulturella och religiösa beteenden från andra håll införs, med demografisk självförstärkning, kan vi bara förvänta oss en större medvetenhet om gemenskap. Det finns inget som hindrar oss från att tro att ett trettiotal miljoner människor under 2000-talets andra hälft kommer att praktisera ett slags fransk kommunitarism, eftersom de är medvetna om att de måste förmedla värderingar, en kultur och, för vissa, en religion som inte längre delas av majoriteten… Vilken paradox! Jag, som var en så uttalad motståndare till detta, är nu förespråkare. Jag kommer inte att leva för att se denna era, jag kommer att vara död. Men det är klart att vi, ursprungsfransmännen, kommer att isoleras. Finns det några folk i historien som har vänt sig mot sig själva för att överleva och sedan har återuppstått? Jag vet inte. I Atlantis, kanske?

Vi kan också föreställa oss att denna fantastiska framtida mixtur kommer att fungera?

Ja, det tvivlar jag inte på.

Hur reagerar du på misstankarna om en frenetisk egoism?

Att själviskhet ibland är av godo. Den är garanten för familjen och vår integritet och gör att vi inte kan upplösas. Vi bevittnar för närvarande en känslomässig och sekulär intensifiering av vad som en gång var kristen välgörenhet, som utövades mot ens nästa, men inte mot hela världen. Förr i tiden fanns det i min mormors hus en symbolisk plats för de fattiga. Inte för miljontals svältande människor. Den kristna välgörenheten har redan börjat att förlora oss. Vad kan vi göra? Klä upp er med själviskhet och till och med lite grymhet! Rocard hade på sin tid modet att säga att Frankrike inte kunde taga emot allt elände i världen. Detta är ett budskap som måste förmedlas till vissa biskopar. Men man behöver också karaktär. När vi ser tvåhundra elever och deras lärare ge upp inför en handfull skurkar som har kommit för att klå upp några personer, när allt som hade krävts för att få slut på affären hade varit att rycka upp sig en smula, verkar det som om vi nu har drabbats av en fårmentalitet.

Drömmer ni, som el Cid, om en Reconquista?

Helgonens läger avslutas med konstaterandet att gränserna är helt öppna, och berättaren tänker på en gammal prins Bibeskos melankoliska mening: »Konstantinopels fall är en personlig olycka som hände oss förra veckan.« Det var allt. Jag kommer ur det här landets djup och ser med smärta överallt hur dess pusselbitar en efter en avlägsnas. Det är avskyvärt. En dröm om återerövring? Ja, jag talar om det. Och jag gör en piruett inför Big Other genom att säga att det är en roman som skall skrivas senare. Åtminstone av någon annan. Jag är så lycklig över att ha bott i detta aderton århundraden gamla land. Men nu börjar en ny era och vi är bara inne i det första århundradet därav.

Jean Raspail, författare, journalist, resenär och upptäcktsresande, är en av de mest flamboyanta författarna i vår litteratur. Han är författare till ett stort antal romaner och berättelser, bland annat: Moi, Antoine de Tounens, roi de Patagonie (grand prix du roman de l’Académie française); Qui se se souvient des hommes… (prix Chateaubriand); Sire (grand prix du roman de la Ville de Paris); Sept cavaliers quittèrent la ville au crépuscule par la porte de l’Ouest qui n’était plus gardée; L’Anneau du pêcheur (prix Prince-Pierre-de-Monaco); Adiós, Tierra del Fuego, och han gjorde nyligen en nyutgåva av Le Camp des Saints, som publicerades första gången 1973.

Advertisement

33 responses to “JEAN RASPAIL: »Den som i dag publicerar Helgonens läger kan stämmas på 87 punkter«”

  1. Vad säger ni om: Inom “vetenskaps”paradigmet så finns bara olika varianter av socialism.

    Hur sant är det??

    Om det är sant så är det ett nytt läge i mitt huvud iallafall.😬

    Barnatro bort?

    Men det kan vara fel också!

    Like

    • Fel. Fast du tror ju aldrig att du har fel, du bara koketterar med det och upprepar exakt samma saknom och om igen, och detta gäller inte bara dig. Jag har studerat detta fenomen bland svenskar nu i många år, alla är nog drabbade men det verkar vara särskilt illa hos just svensken och jag är rätt övertygad om att det enda som hjälper är att inte befinna sig i Sverige under många år och inte ens det i många fall, då de flesta svenskar jag stötte på utomlands bildat enklaver och umgicks mest i denna grupp.

      Vad är då problemet? Det jag tror jag förstått är att det inte är de precisa åsikterna, vi samlas ju här, och folk skriver på Fristad etc och det finns ju dissidentmedia lite varstans, utan hur man formar sina åsikter. Det vanliga är ju oreflekterande konsensus, även bland dissidenter och “SD”-folk men problemet återfinns även bland folk som funderar mer som tex på Fristad, DGS och här. Ta bara så sur Askestad blev, mest tror jag för att det inte bugades för storheten i insikterna, och här är han inte ensam.

      Det tycks mig som om svenskar inte förmår använda den experimentella metoden för att bilda sig sina åsikter, och detta är något man skolas in i. Ta de vänner jag växte upp med, ett rått, roligt och ytligt gäng, men inte fan var vi pk, när vi blev 18 så gick debatten hög, men vi brydde oss inte värst om politik, när jag så återsåg dem efter en 20år så verkade allt vara som vanligt men ack nej, de hade blivit pk och vissa saker pratade man inte om, de hade till sist blivit riktiga svenskar. Problemet jg ser är således något med hur man formar sina åsikter, det verkar som det sker i en osund privat sfär påverkad då oftast av staten och i vissa fall snubblar folk av olika skäl in i någon annan bubbla, men gud nåde den som ifrågasätter bubblan! Då kommer trollet fram. Så min observation är att alla svenskar till god approximation formar sina åsikter på liknande sätt, i ensamhet, utan att de prövas av andra, på så sätt sitter alla i sitt eget Babels torn man ohotad kan klättra så högt man orkar i.

      Like

          • Jag ber er ju ständigt att undersöka mina observationer eller försök. Jag försöker gräva där jag står med den utrustning jag har. Hur borde jag göra istället C ? 👍🙂🇸🇪

            Like

            • Lägga ut texten om vad du själv tror och svara när du får kritik. Ge exempel. Vara konkret. Vi bor inte i ditt huvud.

              Like

              • Jag tycker jag försöker med det.
                Men jag kan inte hålla på och skriva långa texter, det blir inge bättre av det. Idag hade jag tydligen bara fel, ingen motivation alls.

                Jag skulle kunna fortsätta min fråga genom: Hur skulle något annat än olika socialistiska konstruktioner kunna finnas i ett system som bygger på ett vetenskapligt verktyg för att lösa maskintekniska problem. Alltså sann lösning av sådana problem?

                En fråga alltså, inte en argumentation.
                Jag angriper inget, utan UNDRAR. Ni kanske kan beskriva en sådan möjlighet, det kan ju inte jag veta.👍🙂🇸🇪
                Fantisera inte om några dolda motiv och sådant skräp utan se exakt på frågan!

                Like

  2. Får läsa boken, påminner om min uppdatering av en Världsomsegling under , men kapten Nemo attackerar och sänker flyktingbåtar istället med Nautilus. Den hade kanske förbjudits också.

    Liked by 1 person

    • Det finns tydligen en utgåva, originalet, från 1973. Denna finns fritt på nätet i engelsk översättning. Sedan finns en nyutgåva från 185, en från 1995 och en från 2011, som omtalas i intervjun, och som har det nya förordet. Nyutgåvorna är inte censurerade eller förbjudna eller sanerade. Tydligen gäller lagarna inte retroaktivt i Frankrike. Men ingen fransk version finns gratis på nätet.

      Jag beställde just nyutgåvan från 2011 som pocketbok trots att jag inte talar ett ord franska. Jag är intresserad av förordet om Big Other och av listan på nymodiga lagöverträdelser. Jag förmodar också att boken så småningom kommer att helt förbjudas eller åtminstone raderas från Internet. Hittar inte någon översättning av Big Other.

      Like

  3. Ett kort citat ur översättningen av kapitel 22:

    »In this day and age, that’s how we explain, quite simply, such miracles as the ones at Lourdes, for example. The sun at Fatima? Mass hypnosis. And so on and so forth … Perhaps there’s a clue to be found in this basic disparity in viewing the marvelous. Two opposing camps. One still believes. One doesn’t. The one that still has faith will move mountains. That’s the side that will win. Deadly doubt has destroyed all incentive in the other. That’s the side that will lose.«

    Jag vet inte om det här är det A far efter, att man genom att missbruka det analytiska i vetenskapen — som rätteligen bara är en del av den och inte den viktigaste! — förorsakar inte bara att man blir fullkomligt vilse i verkligheten och börjar leva i en externaliserad fantasivärld där man njuter av att bejaka sin omnipotens, sin allmakt, utan också att man förlorar all agens, all drivkraft i sinnevärlden. Man blir passiviserad, förstenad, frånvarande. Detta har ofta uttryckts i frasen »Sverige är ett rikt land«, eller för all del på senare tid i »Wir schaffen das«, uttalat i ett land kort före den totala kollapsen.

    Ibland får man intrycket att de vänsterblivna, till vilka vi måste räkna den cyniskt pragmatiska center-högern enligt ovan, bortser från alla dynamiska effekter för att dessa skulle göra det för svårt för dem att genomföra sina — ytliga och barnsliga och bekräftelsesökande — analyser. Här är det — för oss som är medvetna om dynamiska förlopp och effekter — svårt att säga vad som är orsak och vad som är verkan. Vi kan gissa att det är en evolutionär social process, ett emergent fenomen. Ett dynamiskt förlopp.

    Liked by 1 person

    • Jag tror att detta är det jag far efter. Och jag tror att Larry ser det tydligare än C. C ser det som ett hot, itället för att se möjligheterna. Tror!🙂

      Liked by 2 people

      • Nä, inte alls, men det är vad jag menar, oneliners räcker inte, det reduceras till sist till att man gillar Hitler, eller som idag, är Putinist. Så om du med vetenskapsreligion menar missbruk av “analytiskt” tänkande så visst, men det är ju varken vetenskap eller analytiskt.

        Så jag väntar på dina egna konkreta exempel, du måste väl ha några?

        Like

    • “Detta har ofta uttryckts i frasen »Sverige är ett rikt land«, eller för all del på senare tid i »Wir schaffen das«, uttalat i ett land kort före den totala kollapsen.”

      Vår tids kvasihumanitära motsvarighet till Wunderwaffe under Andra världskrigets slutfas.

      “Här är det — för oss som är medvetna om dynamiska förlopp och effekter — svårt att säga vad som är orsak och vad som är verkan. Vi kan gissa att det är en evolutionär social process, ett emergent fenomen. Ett dynamiskt förlopp.”

      Den öppna konspiration som HG Wells i egenskap av medlem i Fabian Society – en strategisk, lång- och långsamverkande socialistisk rörelse verksam än idag – och ansvarig för den brittiska propagandaapparaten under Första världskriget, talade om. Den öppna konspiration som perfekt matchar WEF:s agenda av idag. Med upplösning av nationalstater och nedbrytning av individers resiliens, genom moralisk och kulturell, värdegrundsbaserad bearbetning och ersättning av traditionella värden inklusive kristendomen.

      Liked by 1 person

      • Ja, det moderna projektet. Men jag tror inte vare sig att det var toppstyrt efter i förväg uppgjorda planer eller att det utformades i något slags intellektuell frihet. Man kan likaväl beskriva det som underklassens indirekta styrande av fabianiterna för egen snöd vinning och för att avväpna överklassen.

        Like

        • “indirekt styrande” låter som rättfärdigande av medelklassens utsugning. Äger underklassen agens, eller handlar det istället om elitens kvasihumanitära och falska solidaritet, som ska skyla elitens gränslösa egenintresse? Två kommer ‘demokratiskt’ överens om att muddra den tredje. Det är ju fullt av elitära människor och miljardärer i dessa klubbar av ‘solidaritet’, nätverk av frimurare, fabianiter, WEF:are osv osv. Skulle de självmant avhända sig sina positioner i något slags altruism? Givetvis inte. De odlar egenintresset, men förklär det i den falska solidaritetens skrud. Antingen är de väldigt misslyckade aktivister i sina palatsliknande boningar och föreningslokaler, eller så för de helt enkelt en falsk retorik, en öppen konspiration jämte den dolda. Av förmögenhetsackumulationen till den yppersta procenten det senaste halvseklet att döma. Men visst, de fattigaste procenten globalt har nog fått det bättre samtidigt. Förlorare är som alltid de som står för fiolerna: medelklassen.

          Liked by 1 person

            • Men är det verkligen det? I någon bemärkelse är det kanske det, men inte för släktet som sådant, med den socialistiska offerhierarkin och de dubbla måttstockarna. Som belönar svaghet (som i det nätverkande sociala apspelet är en styrka för omfördelning från produktiva till icke-produktiva) och bestraffar flit och traditioner (läs: kristna, vita och borgerliga traditioner). Är inte detta ett åsidosättande av evolutionen, naturen? Några svaga generationer sågar av grenen civilisationen sitter på. Dutton har talat om välfärdsstatens dysgenik.

              Like

              • Men det förutsätter ett korrekt svar, ett a priori mål.

                Självklart är människan en tänkande, planerande, medveten, önskande och tyckande varelse. Men min tanke är att föreställningen om samhällsingenjören är för simpel, vilket väl alla är överens om, men även föreställningar om avskilda lokalsamhällen nedifrån och upp i opposition till konspirationer är lika simplistiska. De bygger också på den direkta implementeringen av idéer och föreställningar.

                Det är det ena. Det andra är att tanken styrs av orden och koncepten och då snabbt landar i dessa tankar som andra redan har haft och skapat ett språk för. Kan vi skapa ord och begrepp för en social, alltså inte biologisk, evolutionsteori? För att undkomma dessa fällor. Jag talar inte om genetik och kroppsliga funktioner, raser och liknande, utan om memer i egentlig mening, mytologi, drivkrafter, sociala rörelsemönster.

                Like

              • “Men det förutsätter ett korrekt svar, ett a priori mål.”

                Ett mål såsom FN:s Agenda 2030, eller Global Compact for Migration, där den senare anger – bland massor av andra punkter – journalisterna ska bearbeta opinionerna i respektiva land, så att pöbeln masseras att få en positiv uppfattning om (im)migration. (Som om inte ‘journalisterna’ i MSM redan var flitiga på den linjen innan dess.)

                Eller Fabian Society:s numera nästan 150 år långa existens; nog finns det en långsiktig tanke – en ‘öppen konspiration’. Om fabianen HG Wells läser jag följande:

                “År 1905 publicerade Wells boken ‘A Modern Utopia’ (‘Den moderna utopin’). Han ansåg att konspirationen mycket väl kunde vara öppen i motsats till de franska frimurarnas dolda komplott.
                I sitt 24-sidiga häfte ‘Imperialism and the Open Conspiracy: Blueprints for a World Revolution (London 1929) formulerade Wells huvudpunkterna i frimurarnas strävanden:
                Att skaffa sig kontroll över världens råvarutillgångar.
                Att minska världsbefolkningen med hjälp av krig.
                Att ersätta en multipolär världsordning bestående av suveräna nationalstater med en unipolär världsdiktatur.
                (…)
                Allt detta sammanfaller med Grand Orients målsättning, som publicerades år 1982 i deras språkrör: “Rasbegreppen, som biologins upptäckter har bevisar vara overkliga, gränsbegreppen, som kommunikationernas utveckling har förintat, samhällsklassernas begrepp, som jämlikhetens framåtskridande har försvagat; alla dessa föråldrade begrepp bör man avskaffa för att fullständigt integrera människan i en universell ram…”
                (Ur Jüri Linas bok Världsbyggarnas bedrägeri)

                Liked by 1 person

              • Ja, ja, bla, bla. Men nu var kravet på ett a priori svar ställt på Edward Dutton.

                Dumstrutarnas “a priori” är det ju inte, de bara lallar, det är ju bara upprapning av enkla, fysiologiska instinkter. H. G. fucking Wells. Pah! Ett rö för vinden.

                Like

              • Det finns många rön för vinden, och de tiltar åt samma håll. Jag kan rekommendera Jüri Linas alla dokumentärer om frimurarna och bolsjevikerna, samt hans bok ur vilken jag citerade, om frimureriet.

                Like

  4. Tack Larry för Raspail och mycket annat lärorikt också som du presenterar här på bloggen.
    Namnet kände jag igen, det låg väl någonstans där nere i recall-säcken och som vanligt med ålderns rätt vägrade att poppa upp på kommando.
    Det är här med närminne och recallfunktionen är intressant. Dessa entiteter drabbar mig dagligen. Idag dök namnet äntligen upp på den judiske danske komikern och pianisten som jag letat efter i recallsäcken under några dagar: Victor Borge, som är helt underbar i sina framträdanden. Kolla på YT.
    Dagens socialistiska ståuppkomiker ger jag inte ett vitten för. Bara gapiga och flåsiga.

    Är det för övrigt någon som känner igen sig med recallminnet?

    Raspails bok Helgonens läger ger mig ångest eller snarare en obehagskänsla men jag måste ju läsa den. Har dock börjat på en ny bok, ett praktverk på 2 kg, som jag fått av min yngsta dotter som har blivit intresserad av nutritionens och livsstilens stora betydelsen för hälsan. Boken heter Brain Saver och är skriven av en, för mig okänd författare som heter Anthony William (obs. utan s på slutet). Har just påbörjat boken som verkar intressant och författaren är en märklig man men verkar kunnig på sitt område.

    Liked by 1 person

    • Törs en föreslå boken Nutrition and Physical Degeneration, av Weston Price. Det finns även en stiftelse med webbsajt med hans namn.

      Like

      • Säg inte att kostcirkeln är fel nu också, denna cirkel av sunt förnuft! Hur kan det vara fel, vi lärde oss det på lågstadiet! Sen såg vi clownen Manne, rolig.

        Liked by 1 person

  5. Detta kanske kan vara något:

    Elon Musk says Twitter will soon allow users to monetize content, make long-form posts

    Like

  6. Fidusen är att äta mat av god kvalitet. Industrimat och sådant som är inpackat i plast med en etikett på bör man väl inte äta varje dag, men man dör inte av det, inte ens på långt sikt säger en kinesisk professor som arbetar i England. Han har säkert fel.
    En omfattande retrospektiv studie från ”Down_ Under” har jämfört LCHF, vanlig mat (kontroll), vegetariskt och carnivor. Ingen större skillnad i medellivslängden som var cirka 80 år. Jag har letat efter detta arbete men ej hittat, fortsätter att leta dock.
    Kostcirkeln är väl bra men jag äter sällan ris, spagetti och potatis men jag är inte rabiat motståndare men ligger lite lågt då mitt fasteglukos ibland nosar på 5,2 millimol/L. Fastelängden är 12-14 timmar.
    Spannmål och annat liknande som innehåller lektiner är ju behandlat idag och råa böner behandlar man med blötläggning och kokning.

    Gamla tiders skogshuggare blev väl 90 år och var magra, seniga och starka ända upp i hög ålder trots att de måste ha klämt i sig gott om lektiner.
    De som dog tidig död omkom av trauma i skogen, infektioner ffa sepsis och lunginflammation samt alkoholskador.
    Torerans mot lektiner är en genetisk mycket besvärlig åkomma.
    Allergi mot lektiner är en annan sak.

    Middagen idag bestod av hemmagjord hamburgare på kött från min favoritslaktare eller charkuterist skall man väl kanske säga. Härtill råstekt brysselkål spetsad med vitlök chili samt sallad på skivade tomater och rödlök, den senare borde jag ha isat innan då den var något för stark i smaken. Drycken utgjordes av riktigt kallt alkoholfritt tyskt öl, det hade varit godare med en skarp.

    Liked by 1 person

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s



%d bloggers like this: